Min olycka...
Igår va det värsta dagen i mitt liv.
Klockan va 22 oah jag gjorde mig iordning i lugn och ro inför ett nattpass som jag skulle jobba. Började kl 23.
Min buss skulle åka kl 22:36 så min pojkvänn följde mig till bussen. Eftersom vi va lite sena så skyndade vi oss till hållplatsen och rätt som det var så halkade jag på nysnön som hade fallit smått under dagen. Trillade och slog i magen. Som tur i oturen tog mitt vänstra knä mest stryk. Så nu e jag lagom stel i mitt vänstra ben och ont gör de när jag går. Andra smällen kom mot min högra handflata och jag spräkte upp en del av huden. Sissta slaget kom på magen. Jag försökta att ta emot allt vad jag kunde med mina knän och händer män ändå fick sig magen i knuff.
Vände mig blixtsnabbt om på rygg. Skrek av panik. Visste inte vad jag skulle göra. Jag trodde seriöst att nu va de över. Alla bebisdrömmar va körda och jag just hade dödat mitt barn. Det var den absolut VÄRSTA känslan jag har kännt i mitt liv. Skamm och ångest! Hur kunde jag vara så klantig att jag tillät det hända? Jag skämdes. Känner mig som en oansvarsfull mamma som inte kan ta hand om sig själv och sitt barn. Bara DÅLIG.
Min pojkvänn, han fick minst lika mycket panik och han höll på svimma på platts. Samtidigt som han försökta lugna mig. Vi stod där ute i kylan. Jag hade knäppt upp jackan för att känna av om de fanns något liv där inne. Men jag kunde inte känna av något. Inte ens en minsta buff. INGET! Då brast jag i gråt. Jag skrek och grät av hela hjärtat. Denna känslan går inte att formulera i varken ord eller handling hur det känns att känna när man förlorat sitt barn. Denna moderskärlek så stark att när något sådant händer då faller värkligen HELA värden samman. Det ända jag tänkte på i den stunden var att jag hade dödat min bebis. Mitt älskade lilla barn och det ända jag vill var att kasta mig framför ett tåg. Jag kände att utan min bebis så finns inte jag. Att meningen med livet just brann upp för min del. Att det ända som återstod var att gå och dö.
Men helt plötsligt under stunden som jag och min pojkvänn stod där i kylan och grät och dividerade kring vad vi skulle göra så kom det. VÄRDENS starkaste spark. Det kändes precis som om bebisen sa "kolla morsan... jag klarade mig fint. Sluta böla nu!"
Det va rena befrielsen. Av allt skit som hänt mig i livet så va detta den tyngsta stenen i mintt liv som fallit av hjärtat. Och jag kunde åter igen pusta ut och tacka gud för att han beskyddat min ängel.
Min lärdom av detta. Sluta stressa. Bättre komma försent än att ta några risker som kan kosta en oskyldiges liv.
Klockan va 22 oah jag gjorde mig iordning i lugn och ro inför ett nattpass som jag skulle jobba. Började kl 23.
Min buss skulle åka kl 22:36 så min pojkvänn följde mig till bussen. Eftersom vi va lite sena så skyndade vi oss till hållplatsen och rätt som det var så halkade jag på nysnön som hade fallit smått under dagen. Trillade och slog i magen. Som tur i oturen tog mitt vänstra knä mest stryk. Så nu e jag lagom stel i mitt vänstra ben och ont gör de när jag går. Andra smällen kom mot min högra handflata och jag spräkte upp en del av huden. Sissta slaget kom på magen. Jag försökta att ta emot allt vad jag kunde med mina knän och händer män ändå fick sig magen i knuff.
Vände mig blixtsnabbt om på rygg. Skrek av panik. Visste inte vad jag skulle göra. Jag trodde seriöst att nu va de över. Alla bebisdrömmar va körda och jag just hade dödat mitt barn. Det var den absolut VÄRSTA känslan jag har kännt i mitt liv. Skamm och ångest! Hur kunde jag vara så klantig att jag tillät det hända? Jag skämdes. Känner mig som en oansvarsfull mamma som inte kan ta hand om sig själv och sitt barn. Bara DÅLIG.
Min pojkvänn, han fick minst lika mycket panik och han höll på svimma på platts. Samtidigt som han försökta lugna mig. Vi stod där ute i kylan. Jag hade knäppt upp jackan för att känna av om de fanns något liv där inne. Men jag kunde inte känna av något. Inte ens en minsta buff. INGET! Då brast jag i gråt. Jag skrek och grät av hela hjärtat. Denna känslan går inte att formulera i varken ord eller handling hur det känns att känna när man förlorat sitt barn. Denna moderskärlek så stark att när något sådant händer då faller värkligen HELA värden samman. Det ända jag tänkte på i den stunden var att jag hade dödat min bebis. Mitt älskade lilla barn och det ända jag vill var att kasta mig framför ett tåg. Jag kände att utan min bebis så finns inte jag. Att meningen med livet just brann upp för min del. Att det ända som återstod var att gå och dö.
Men helt plötsligt under stunden som jag och min pojkvänn stod där i kylan och grät och dividerade kring vad vi skulle göra så kom det. VÄRDENS starkaste spark. Det kändes precis som om bebisen sa "kolla morsan... jag klarade mig fint. Sluta böla nu!"
Det va rena befrielsen. Av allt skit som hänt mig i livet så va detta den tyngsta stenen i mintt liv som fallit av hjärtat. Och jag kunde åter igen pusta ut och tacka gud för att han beskyddat min ängel.
Min lärdom av detta. Sluta stressa. Bättre komma försent än att ta några risker som kan kosta en oskyldiges liv.
Kommentarer
Trackback
