11 September 2001/2011
Verkligheten möter de overkliga! Död. Förödelse. Terror. Vi kommer nog alla minnas dagen då detta hände. Jag minns de fortfarande som igår. Detta lämnade otroliga spår i mitt minne.
Jag minns att jag var bara 10 år. Jag minns att jag just precis vaknat av att mormor skriker genom hela huset "Åh Jesus Kristus. Vad fan är detta". Vi alla rusade fram till tv. De dröjde länge tills jag faktiskt kunde begripa mig på vad som egentligen hände. 2 plan. 2 stora hus. 1 enorm förödelse. Jag minns att alla program va inställda. Alla filmer. Alla serier. ALLT! Detta var det enda som dominerade nyheterna värden över.
Jag minns när tv4 visade en intervju med en kvinna som just hade sprungit bort så långt hon kunde när tornen föll. Hon var skräckslagen. Full av damm i ansiktet och en och annan fläck av blod dök upp från såren hon fått när hon försökte rädda sitt liv.
Jag minns intervjuerna med brandmännen som just förlorat sina kamrater i rasmassorna. Dom grät. Allt var en enda stor förtvivlan.
Jag minns allt det där. Jag kan fortfarande känna den sorg som grep tag i min själ. Även fast jag inte kände någon som dog där så kände jag hur min själ lämnade kroppen. Hur hela min kropp domnade av och min anda stannade upp. Jag minns allt det där.
Släpper en sista tår. Torkar min kind. Ser framåt. Och hoppas på att det blir en bättre värd någon gång i framtiden.
Hoppas vi kan skaka han i himmelen när jag lämnat jorden. Till alla oskyldiga och deras familjer. Till alla hjältar som offrade sina liv för att rädda andras.
